Sannerligen. NEJ - ingen har rätt att döda eller skada någon annan på grund av sin religion. Men tror en att extremism handlar om religion så är det en missuppfattning. Det handlar om just det - extremism. Terrorism är just det - terrorism. Inte religion och andlighet.
#maktobalansen #bristenpåsjälvkritik #helighet #vivetbaraattvitror #inkonsekvensen #konflikthanteringsteorierinbegripersällanvåldochhån
Ett fel gör inte ett annat fel mer legitimt.
Att kunna och att göra är inte samma sak.
Skillnaden mellan frihet TILL och frihet FRÅN.
Många tankar har cirkulerat i mitt huvud efter terrordådet i Frankrike. Tankar kring extremism – härledandet av våldsdåd sammankopplat enbart med vissa specifika religioner – inte andra (t ex Breiviks kristendom diskuteras sällan), om yttrandefrihet, demokrati och rättighetskamp. Även om avsikt med en handling vs. Hybris till att rättfärdiga allt en gör och tar sig för.
Jag känner stark solidaritet med offren och med dess anhöriga och även med kampen för demokrati som en självklarhet men också för rätten för individer att yttra sig. Yttrandefrihet är något vi ska vara oerhört rädda om. Speciellt nu om någonsin - foliehattarnas tid (utvecklade övervakningssystem, regeringars önskan om ”inblick” i medborgarnas liv, FRA, ny möjlighet att implantera chip a la bodymodification, GPS-sändare och datorernas enorma del i människors liv och privatliv, till white/grey/blackhats stora förtjusning). Denna misstanke till omvärlden och till makthavare har visserligen alltid funnits. Vi är integritetsdjur samtidigt som vi är sociala djur. Vi vill vara fria. Till varje pris. Därav 1984, paranoia, arkiv X’s essentiella grundbas av ”regeringen förnekar kännedom”, skepsis till Icloud, vår historia och nutid vilken innehåller maktobalans och våldförelse över andra människors rättigheter och friheter. etc. etc. etc.
Men till min poäng;
”Yttrandefrihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. FN:s deklaration formulerar rätten på följande sätt: "Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser".
Notis. Missförstå mig inte, jag är i allra högsta grad för yttrandefrihet och är oerhört skeptisk till begränsning i konst, media, tidningar etc. i majoriteten av fallen. MEN – det är något vi har missat.
Citatet från Voltaire ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem” – det delar jag inte, jag instämmer inte. Detta, på grund av att vi har tappat bort oss i vår ideologi. Jag upplever att andan som går nu är ”i demokrati är allting tillåtet”, ”jag har alltid under alla omständigheter rätt att säga vad jag tycker och göra vad jag själv vill” – det postsekulära tillståndet. Frihet och yttrandefrihet speciellt, har blivit en idolatry – en avgudadyrkan, något heligt under vart allt är tillåtet.
Men det är det ju inte. Inte egentligen. När handlar det om yttrandefrihet och när handlar det om hån? Nej, jag tänker inte ta att du hånar mig och min religion, då blir jag arg och ledsen och upprörd. Ja, du KAN håna mig för min religion – men såvitt jag vet har jag religionsfrihet och även rätt att inte utsättas för mobbing. Kritisera min religion, absolut – vi kan diskutera den tillsammans. Men hån tänker jag inte ta enbart av princip.
Om vi tänker Mohammed-karikatyrer i denna mening, så leder inte mord grundat i terrorism till att det skulle vara okej att håna andra och gömma sig bakom yttrandefrihet. I början tyckte jag att det var självklart… Jag tyckte att i humor är allt tillåtet, inget får vara för heligt för att det ska kunna skojas om eller kunna kritiseras och lyftas och ifrågasättas. Karikatyrer är enbart av godo. Det tänkte jag… först. Men inte nu. Vi ska kunna prata om allt, men vi ska inte skada andra människors ideologi, tro och helighet med illvilliga förlöjliganden som intention.
Som religiös person måste jag nu kunna få yttra mig om just ”helighet” för religiösa individer. Att måla en karikatyr av Gud, det kan jag personligen tycka vara ganska roligt. Jag har skrattat mig till kramper över ”Monthy Python - the holy grail” och andra filmer eller serier där en skämtar om Gud massvis med gånger. Jag måste även skilja på att jag uppskattar viss sorts humor betyder inte att jag kan applicera det på alla kristna/troende. Och främst - det är skillnad på att håna – och att i välmening skämta. Att skratta åt någon eller med någon. Det är inte okej att skämta om allt. Vi skämtar inte om våldtäkt, om Hagamannen, ebola eller om estonia. Tidningar gottar sig heller inte i detaljer om självmord – vilket de mycket väl hade KUNNAT göra (ett självmord var 6e timme och i nyhetsvärdesögon-sett ganska öppet mål för ”smaskiga detaljer”, stor variation, morbid kreativitet och starka känslor). Det skriver man däremot inte om. Dels på grund av trigging-risk, men även för att det inte är schysst. Det är inte solidariskt, det är inte hänsynsfullt, det är inte okej och nej, det är inte roligt. Det är elakt och osmakligt. Hänsyn – det är ett ord vi glömt.
Jag vill veta varför hets mot folkgrupp INTE är okej i liberalismens ögon, men att håna och medvetet enbart utföra en handling för att kasta smuts på det någon anser vara heligt och det finaste de har, vad är syftet med det? Och nej, hån riktat till extremister som begått vansinnesdåd blir inte hån enbart gentemot de psykiskt instabila extremisterna utan emot ALLA som delar samma grund och andlighet där det är fel att avbilda. Någon har gjort fel - alla får lida för det.
Du går inte in i svenska kyrkan, sliter av besökarna sin oblat vid nattvarden och kastar den på golvet? Varför inte då? Jo, för att det är heligt och det betyder mycket för DOM. Av respekt för andra människor borde man kunna välja att avstå från del av sin rätt att yttra sig. Jag tycker inte att varken mobbing, hån eller ren elakhet går att försöka med ”yttrandefrihetstanken”. Så nej, din rätt att vara elak och oförskämd begränsas - på grund av att det finns fler viktiga ting att kämpa för i livet, såsom solidaritet och omsorg. Det tycker i alla fall jag. Gud är inte död. Och det finns saker i den här tillvaron som är heligt – det har alla. Vetenskapssynen och kunskapssynen har genomgått ett paradigmskifte. Ingen vet någonting i den meningen att absolut sanning vore bevisad – det finns ingen objektiv absolut sanning, alla tror. Axiom. Affektionsvärde. Vår tro ser bara lite olika ut och vad som är heligt ser likaså, väldigt olika ut. Normer och villighet att ta kritik aswell (hej köttindustrin som aldrig får ifrågasätts för då flippar alla köttätare ur och vägrar tänka varken kritiskt eller logiskt ur varken miljöskäl eller djuretiska skäl).
Kritik i all ära – men det jag NU kritiserar är inte kritik utan HÅN och absurda teorin om att i ett demokratiskt samhälle är allting tillåtet (ungefär som performance-art studenter hävdar att det är deras konstnärliga rättighet att stoppa kycklingar i en mixer för konstens skull - vilket dom på fullaste allvar tycker, i alla fall då jag läste performanceart på universitetsnivå. MADNESS. Hej Nazityskland.).
Ja, jag tycker du har hybris. Postsekulära människor lever i en, precis som alla föregående människor, en kamp om att vi vill vara friare än vi faktiskt är. Frihet är inte det högsta goda. Vi är inte fria. Vi är slavar under kapitalismen och marknaden, vi är bundna till vår mänsklighet och vårt behov av att omhändertas av andra i vår barndom, sjukdom och ålderdom. Vi är begränsade i vårt tänkande utifrån våra fysiska och psykiska möjligheter, utifrån vår biologi, utifrån vår kontext, utifrån vår miljö, utifrån vårt arv, utifrån våra normer, våra sekulära beståndsdelar, utifrån jaget och utifrån vår oförmåga att vara objektiva. Vi är storhetsvansinnesdjur som kliver över lik i jakt på en frihet vi önskar men aldrig kommer få. Ensam är inte stark. Kärlek – solidaritet – gemenskap och omsorg är starkt. Vår transcendenta längtan och strävan efter något mer, något större, något bättre - det är vår melankoli. Ju mer vi vet desto mindre vet vi att vi vet. Den krossade individualismen, egoismen och kravgrundad besvikelsesorg över att vi alltid känner oss ofullkomliga och otillräckliga. Vi tappar bort vad som verkligen är viktigt i vårt sökande efter självförverkligande och den bättre versionen av oss själva, framgång/perfektion/prestige när vi alltid kommer vara den gamla och den nya människan med alla våra beroenden till något annat utanför oss själva, våra brister, hemliga sorger och svagheter. Men det behöver inte vara av ondo, bara. Det är okej. ”There’s a crack in everything, that’s how the light gets in”. Du behöver inte prestera – leverera, egentligen. Samhällskontrakten och medborgarskapet må vilja forcera in dig i kapitalism eller andra samhällsstrukturer/lagar/förordningar/villkor du inte vill vara i, i hets du inte vill leva i – men det handlar inte om ditt människovärde. I ditt människovärde är du fri. För du är älskad, unik, behövd och värdefull oavsett vad du gör, oavsett hur du presterar och levererar och oavsett allt annat. Det räcker att du är du.
Till Gud är vi inga slavar. Till Gud är vi i relation.
”Du oroar dig för så mycket, fastän bara en sak behövs”.
---
Notis. Det är i gamla testamentet förbud mot att avbilda Gud också. Jaha varför då, undrar ni? JO, för att det förminskar Gud. Gud är alltid större. Gud är perfekt, transcendent, inte fullt tillgänlig för oss att förstå och uppnå. Att måla av Gud leder till vår mänskliga bristfällighet, dvs. vi vill inte tro - vi vill veta - men det kan vi inte. I tillit och kärlek, då har vi inget än att tro och räcka ut handen och hoppas att den andre tar den. Vi kan inte utgå ifrån något annat än oss själva. Vi ska inte fastna i materia eller i det ögat kan se. Kärlek och Gud är något större och något mer. Möter jag någon andlig eller religiös person som blir ledsen om jag avbildar det denne tror på så AVSTÅR JAG av respekt och hänsyn.
Newsflash historiacheck:
"Bildförbudet finns redan i de Tio budorden. I 2 Mos. 20:4-5, förbjuds avbildning av varelser i himlen, på jorden eller i vattnet. Sannolikt avsågs inte avbildningar som sådana, utan avbildningar för tillbedjan, gjutna eller snidade gudabilder (till exempel guldkalven som israeliterna tillverkade under ökenvandringen). Efter den babyloniska fångenskapen började judarna emellertid tolka förbudet mer strikt, så att alla avbildningar - oavsett syfte - förbjöds.
De första kristna var ju judar och följde helt naturligt de regler rörande avbildningar som fanns i det judiska samhället, men när kristendomen spred sig bland ickejudar var inte avbildningar (dvs konst av olika slag) något man funderade över eller betraktade som något felaktigt. En av de första symbolerna som de kristna använde var ju en fisk. Och när de kristna började uppföra egna möteslokaler, kyrkobyggnader, var det vanligt med målade bilder och mosaiker.
Men år 726 blev det problem i den östliga kyrkan. Den bysantinske kejsaren Leo III (Leo Isauriern) inledde den s k bildstriden som reaktion mot att bilderna i kyrkorna var föremål för vördnad och att de troende tände ljus och brände rökelse framför dem, och han började med att ta bort Kristusbilden över ingången till kejsarpalatset. Hans efterträdare, Konstantin V, utgick från det gamla bildförbudet i den mosaiska lagen och förklarade att Kristus var gudomlig och följaktligen inte kunde avbildas."
Svenska kyrkans grundsyn nu för tiden är väl något i stil med; "att försöka avbilda Gud blir i grunden meningslöst. Det viktiga med Gud är inte heller hur han ser ut, utan hur han är. Enligt kristen tro går det att få verklig kunskap om Guds väsen eftersom Gud valt att visa det, uppenbara det, för oss".
---
Extra tillval att tänka på: Axiom och självklara sanningar - mord är fel, rättighet och yttrandefrihet är gott (sålänge jag inte säger - Jag tycker att mord är fel utifrån min kristna övertygelse, för då är jag absurd, naiv och irrationell till skillnad från att ha axiom och ideologi utan att ens reflektera över VARFÖR en tycker som en gör vilken är innebörden att hävda att "jag har följande axiom - mänskliga rättigheter är sant och rätt utan att tänka på VARFÖR jag tycker det - dvs. brist på reflektion även vid sk. moralisk självklarhet och dumförklarande av andra som faktiskt har reflekterat och kommit fram till samma slutsats men ändå kan redogöra för sin ståndpunkt på ett flertal etiska vis... Anyhow.).
Efter dagens inlägg, titta in här när du ändå är ingång:
http://www.expressen.se/debatt/svenska-vanstern-ar-ingen-charlie-hebdo/
Kommentera