Olydnadsanstifteri.blogg.se

Jag tror, att de rådande normerna vi har i vårt samhälle för närvarande har vi socialiserats in i - uppfostrats och fostrats till - genom vår omgivning, miljö, kultur, våra föräldrar, vänner, media, syskon och samhället. 
Normer måste vi alltid våga ifrågasätta och reflektera över.
Men vi måste också kunna fundera på - vem skapar normerna?
Hur mycket påverkas vi i specifika åldrar, miljöer, kontexter?
Hur mycket påverkas vi av den nya heliga kon, kapitalismen? 

Artikel 

 

"Att nästan alla barn i Sverige tas om hand i en och samma omsorgsmodell under stor del av sin vakna tid, under de mest dynamiska åren i sin utveckling, ställer höga krav på verksamheten. Ett barnperspektiv värt namnet måste se till förskolans långsiktiga påverkan på barnen men tyvärr finns det få svenska studier som undersökt detta, skriver professor Ulla Waldenström.

Barnperspektivet formas inte av barnen utan av oss vuxna, vilket är rimligt med tanke på vårt ansvar och våra erfarenheter. I praktiken handlar det om vuxnas perspektiv på hur barns behov kan optimeras i de vuxnas värld. Förskolan är ett exempel på en verksamhet för barn som tillkommit för samhällets och föräldrarnas skull; för samhällets behov av både den manliga och kvinnliga arbetskraften och kvinnors behov och önskan att verka i yrkeslivet på lika villkor som männen. Om förskolan enbart utgått från barnens behov hade den troligen sett delvis annorlunda ut.

Barnperspektivet i samhället är i dag mycket starkare än när jag själv var barn. För två generationer sedan hade barn liten talan både inom familjen och senare i skolan. Ett barn som krävde sin rätt var bortskämt eller dåligt uppfostrat. I dag är barns rättigheter och lika värde fastställda i FN:s barnkonvention. System, strukturer, lagar och attityder i samhället har förändrats i mer barnvänlig riktning. Inom familjen är barnen i centrum och föräldrar ägnar mer aktiv tid åt sina barn, även om de inte är fysiskt närvarande på samma sätt som min generations mödrar.

En annan stor förändring är att barndomen numer är organiserad redan från 1-2 årsåldern. Samhället satsar runt 125 000 kronor per år för varje barn som går i förskolan och 95 procent av alla barn deltar i verksamheten. Barnperspektivet är tydligt i förskolans läroplan som inte enbart specificerar mål för lärande utan även hur barnens intressen och medverkan skall tillgodoses.

Ställer höga krav

Att nästan alla barn i Sverige tas om hand i en och samma omsorgsmodell under stor del av sin vakna tid, under de mest dynamiska åren i sin utveckling, innebär i ett historiskt perspektiv en stor samhällsförändring. Det ställer höga krav på verksamheten. Ett barnperspektiv värt namnet ser inte bara till de goda ambitionerna och de vackra målformuleringarna, eller till barnens reaktioner för stunden, utan till förskolans långsiktiga påverkan på barnen.

Tyvärr finns det få svenska studier som undersökt detta, men internationell forskning tyder på att förskola kan ge barn en push framåt när det gäller språkliga och matematiska kunskaper, men endast om den håller hög kvalitet. Kvaliteten tycks än mer betydelsefull för barns psykosociala utveckling. Låg eller till och med medelmåttig kvalitet kan ha negativa effekter enligt en forskningssammanställning av professor Michael Lamb. Vistelsetiden kan också ha betydelse. Långa dagar i förskolan före tre års ålder hade samband med risktagande beteende och impulsivitet hos 15-åringar i en stor amerikansk studie och i en dansk undersökning hade barn som vistades mer än 30 timmar i veckan i förskolan sämre resultat på psykosociala test än barn med kortare dagar. Men forskningen är inte entydig och en norsk studie fann inget samband mellan vistelsetid och senare problematiska beteenden.

En annan typ av forskning försöker förstå förskolans effekt på barnen genom biologiska markörer. Framför allt undersöks just nu varför så många förskolebarn har förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol i saliven under eftermiddagen, till skillnad från hemmabarn där nivåerna sjunker från morgon till kväll."

 

 

Hur påverkar förskolan våra barn?

Jag menar inte att öka skulden på mammor. Den rådande normen för mödrar är att de ska vara perfekta, ha ett kliniskt rent och nystädat toppmodernt instagramhem med nyköpta blommor varje dag, jobba 40 timmar i veckan, bygga karriär, hämta i tid på dagis, träna fem kvällar i veckan och samtidigt vara en "god mor" och laga hemlagad mat, umgås med sina barn och helst allt samtidigt.
Det jag syftar på här - är att vi är mindfuckade med att VI MÅSTE JOBBA mer än vad vi ska vara med vår familj. Vi BORDE vilja göra karriär framför att ha fritidsintressen. Och den nya "vågen" av teorier från psykologer och terapeuter, speciellt om vi pratar utbrändhet, är att det är vår fritid som sjukskriver oss. Vi har för höga krav på vår fritid, gör för mycket och därmed blir vi sjuka (för att vi inte orkar jobba). Jättepassande för chefer att annama den teorin. Det enda felet med medborgaren/den anställde, är att denne har för mycket fritid. Den borde sova på sin fritid så att den orkar prestera på jobbet. Hela feltänket här handlar ju just om det - ÄR JOBB OCH KARRIÄR det högsta goda i livet?
Känner individen själv att - ja, göra karriär, tjäna pengar och jobba är det allra viktigaste i livet - och detta reflekterat, så go ahead. Problemet är ju att det inte längre är reflekterat. Vi föds och dör i det här systemet och vi ska bara acceptera att det är livet. När det kommer någon och ifrågasätter 40 h arbetsvecka blir man kallad rabiat/lat och blir påkastad meningar såsom "tänk på pensionen", "tänk på marknaden", meningar människor bara lärt sig att upprepa men ingen har egentligen någon aning om vad det innebär rent praktiskt. 

 

Hur påverkar det nya transcendenta, det nya heliga (som ingen riktigt kan förklara hur det fungerar men det fungerar och det är acceptabelt av allt och alla - en ny religion som alla "köper" utan reflektion") marknaden, kapitalismen, börsen och dess strukturer med dess konsekvenser människor?

Hur påverkas vi av att vi inte längre funderar över vad som är det högsta goda utan vi blir indoktrinerade i att "jobb är det högsta goda oavsett omständigheter"? Hur påverkas vi av att vi inte vågar ifrågasätta det? Hela den här samhällsmodellen, där vi ska jobba 40 h i veckan, minst. Där vi ska handla, ta kredit och under alla omständigheter inte får kritisera marknaden och försäljningen? Tiggare förbjuds i norge eftersom att det "blir ett störmoment för handeln" - det "gynnar" inte den kapitalistiska strukturen där vårt människovärde hamnat i hur vida vi har jobb och kan jobba. 

 

Förr fanns punkarna - som ifrågasatte normer, systemen, samhällsuppbyggdnaden. Samhällen BEHÖVER inte se ut så här. Det vi är vana med är skapat, vi har skapat allt vi lever i. Vi kan skapa nytt. Men det skriker ingen längre. Ingen picknickfilt som blir en barrikad. Kapitalismen har slukat allt som kommer i dess väg, den våldför sig på kritiken och inkluderar den i sig självt - nu finns punkstilen i alla klädaffärer som finns. Den är ingen subkultur, den är en inkomstkälla. Precis som bloggar - de som vill KÄMPA emot något, dom blir erbjudna reklamplatser. Vi faller alltid tid - kan vi tjäna på det, så fastnar vi. I limbo.

 

Min kollega uttrycke. Fråga alltid:

1. Är det så?
2. Vem tjänar på det?
3. Mår vi bra av det?

 

Kloka kollegor. 
Ta folkpartiet som exempel. "Nej vi vill inte ge någon som flytt från krig permanent uppehållstillstånd tills denne har ett fast jobb och en fast inkomst". Är det så, att jobb är det viktigaste i alla kontexter? Poängen med att ta emot människor som flyr krig är väl att ge asyl, ge en fristad? Är inte fristaden ett syfte? Att förävandla det till att "jobbet" vore det primära är en lögn. Det är FRIDEN som är det primära. Du får frid från krig, tortyr, skräck för att din familj ska bli bortsprängd. Frid och tid att landa, bygga bo, ta hand om dig själv och din familj. Tid att vänja dig vid ett nytt land, en ny kultur, ett nytt språk. Främst, tid att läka. 
Politiker borde leva två år med någon som har post traumatisk stress - det har jag gjort.
Ett trauma - en psykisk ohälsa - en rädsla - en skräck - ett kaos - blir inte mer hanterbart av att ha extrem ångest över att vara pressad att jag inte får stanna kvar i detta nya land förrän jag hetsordnat mig en heltidstjänst och kan prestera och försörja. Dom behöver stanna upp och börja reparera sig och repa sig efter det dom varit med om. Dom är INTE redo att söka jobb direkt. MIN POÄNG: DET ÄR INTE HELLER MENINGEN. 
Hela poängen med att fly hit från krig är att FLY HIT. Inte arbetskraft.

Och hela poängen med skatt är väl att det ska vara solidariskt. Vi ska stötta varandra och ta hand om varandra och hjälpa varandra EKONOMISKT eftersom att vi lever i olika omständigheter. Jag som är frisk nu och vill och kan jobba betalar gärna för att andra inte ska behöva det. Sålänge dom behöver det.

Jag hade möte med röda korsets traumabearbetningsteam vid tortyr och krigsskadade igår. "Det kan ta 20 år innan traumat kommit ikapp. När du bott i Sverige i 20 år, då kommer det, luckorna öppnas och dolda minnen och känslor ramlar över dig och du kan inte värja dig, det slår omkull dig". 
- 20 år, kan det ta för ett trauma att komma. Hur lång tid skulle det inte då ta om individer tvingas stänga in allt de känner, tänker, minns och robotmässigt skräcksöka och kasta sig i jobb det allra första dom gör?
Jag skulle gissa på att traumat skulle bli värre, pressen skulle bli värre, ångesten skulle bli värre och tiden skulle bli längre innan de ens hamnar i någon slags "läka" fas - men främst, när man faller faller man säkert hårdare. Och varför? Jo, för att marknaden är mer helig än människor och familjer. Där är vi nu.

Vi försörjer dig gladeligen tills du blivit hel.

Vi hoppas du kommer göra det samma i framtiden när kriget kommit ikapp oss som glömt hur det är. 
- ELLER för att medmänsklighet, omsorg, kärlek och SOLIDARITET är det högsta goda så vi i altruistisk anda hjälper utan att det ska finnas något KRAV om gengäld i ekonomisk- absurdomening eller annat tillbaka.
Ta tillbaka altruismen och ideologin bakom sakfrågor och partipolitik.